29 September 2013
Det har hänt väldigt mycket i helgen, jag hade inte riktigt energi att gå på alla öppningar och happenings men det kan ju vara skönt att ha någonting att göra senare med. Det blir ofta att allting händer samtidigt, både på skolan och utanför. Veckor av ingenting och sen pang, flera workshops, föreläsningar och olika öppningar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, det känns ganska festligt samtidigt som det lätt blir att jag missar saker.
I fredags var det i varje fall öppning på galleriet som jag är med och driver, galleri blunk. Bente Ånestad hade installerat en väldigt fin utställning. Den var som en slags tolkning av den monotona vardagen som bara tickar förbi. Den handlade om det som man missar eller glömmer och det som man drömmer om, samtidigt som tiden bara rusar förbi. Eller det var i alla fall hur jag såg på den.
I fredags var det i varje fall öppning på galleriet som jag är med och driver, galleri blunk. Bente Ånestad hade installerat en väldigt fin utställning. Den var som en slags tolkning av den monotona vardagen som bara tickar förbi. Den handlade om det som man missar eller glömmer och det som man drömmer om, samtidigt som tiden bara rusar förbi. Eller det var i alla fall hur jag såg på den.
I det första rummet så projicerades en film från något varmt land. Palmerna i filmen rörde sig långsamt i vinden och poolens yta var spegelblank. Projektionen reflekterades av den plastinklädda kanvasen som den projicerades på och lyste upp hela rummet i ett slags blårött sken. Det var som om att platsen i filmen, den som många strävar mot, intog hela rummet och hängde tungt i luften. På andra sidan av rummet fanns flera olika bilder. Vardagen i bilderna kraschade väldigt effektfullt med den projicerade filmen med palmerna. Bilderna var teckningar av vardagliga och samtidigt absurda scener tillsammans med text och objekt med en väldigt träffande symbolik. Det finns bättre bilder av några av dem på galleriblunk.com.
I rummet intill fanns en klocka där minutvisaren knappt var synlig för att den gick så fort.
På Trondheims Kunstmuseum hade John Murphy öppning i lördags. Han hade gjort en utställning som var en blandning av hans egna verk och verk i museets samling. Utställningen hette Of Voyages, Of Other Places och handlade om just det. (Det finns en lite längre beskrivning på museets hemsida.) Berättelser om kolonialism och tolkningar av personliga erfarenheter vittnade om en bitter och våldsam underton i den fantastiska resan som vissa drömmer om och andra har gjort. Jag tänkte mycket på Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta som det fanns direkta kopplingar till genom hela utställningen. I den får man följa Marlows resa in i Kongo på den tiden då det fortfarande fanns outforskade vita delar på världskartorna. Marlow får under hela resan höra om Kurtz som är befälhavare på den innersta stationen och som har lyckats skeppa flest elfenben till det brittiska emperiet. Kurtz sista ord har blivit ikoniska och sammanfattar nästan hela boken. "Vilken fasa! Vilken fasa!"
I andra nyheter så kommer min mamma och hälsar på nästa vecka vilket är fett.