Daniel Hansen

Jag spenderar mycket tid på att utforska olika miner i spegeln.
Den här kallar jag Det skräckslagna leendet.

Från en rastplats i Tyskland. Nu har alla bilderna därifrån kommit tillbaka från framkallning och blivit skannade. Det känns som om att det var ganska länge sen vi var där men det kanske bara har hänt mycket sen dess. Nu ska jag försöka samla och ta tag i allt jag tänkt göra men aldrig gjort, ganska stort projekt helt enkelt.

Jag var på en loppis för några dagar sen och hittade en kamera som påminde

om 90-talet även om den var gjord på 80-talet. Nu har jag en favoritkamera.

Uppdatering: Nu har den gått sönder, sökandet fortsätter.

I Stockholm snöar det fortfarande. Vitt vitt vitt och mjukt.

Jag tror inte att de utanför konsthögskolorna upplever mindre prestationsångest.

Utan bara en annan slags prestationsångest.

Och våren låter sig väntas.

Som svensk i Norge har jag en föraning om att det kommer att bli svårt för människor som bor i andra hand att fortsätta bo i Stockholm/Sverige efter att den nya lagen om andrahandsuthyrning träder i kraft. Studenter här har det med knapert, och det finns inte många ställen att bo på, därför blir det dyrt ändå. Eftersom att det inte ses som utnyttjande att ta för hög hyra för vad som hyrs ut. Och då de behöver någon stans att bo så hyr de ändå. Det gör mig ledsen att se att det bara får pågå.

Det snöade igår, på dagen var det finare än det varit på länge men mot kvällen drog de mörka molnen in och täckte hela Trondheim i vit, tyst snö. Jag tror inte att det snöade så mycket egentligen men vinden gjorde det hela väldigt dramatiskt. Idag droppar det i väggarna och på fönsterbrädet, snön smälter bort.

 

Jag tänker mycket just nu, och läser mycket, och skriver. Jag formulerar allt jag tänker för någon annan, eller kanske för pappret, jag vet inte riktigt vad som är skillnaden. Jag kan inte formulera det för mig så jag formulerar det för någon annan, det är inte frivilligt. Jag tänker på det jag arbetar med och om hur bra jag vill att det ska bli, jag läser om det jag arbetar med och jag skriver om det jag arbetar med. Allt för att jag vill att det ska vara bra. Jag vet inte varför det ska vara bra, det kanske kommer att hamna i en mapp på hårddisken och aldrig se dagens ljus igen, men så länge det är bra så gör det inte något för mig. Så länge jag har formulerat det.

Lite hemside mankemang kan jag faktiskt fortfarande. Kolla här bara.